Jessica: Hon är mitt liv. På riktigt. Min klippa i stormen. Klyschigt, jag vet, men helt sant. Jag vet inte vad jag hade gjort utan henne. Jag berättar allt för henne och hon berättar allt för mig. Hon lyssnar på mig och dömer mig inte för någonting alls, utan vad jag än gör eller säger så kommer jag alltid vara hennes lillasyster som hon gör allt för. Det känns underbart att veta att jag alltid kan komma till henne, vad det än är.

Min storasyster har också väldigt många talanger. Hon är en kickass sångare, är så jäääävla avundsjuk på hennes sångröst. Fast hon kan inte bara sjunga, utan hon spelar allt också. Gitarr, piano, trummor, bas osv. Hon är också den snällaste person jag vet. Hon dömer ingen och ger alltid alla en chans. Med allt det här sagt, den bästa systern som finns! Hon har förresten skrivit en låt åt mig också. Kan fråga om texten så kan jag lägga in den på bloggen någon gång.

Anja: Vi är inte syskon på riktigt, utan hon bor bara hos oss. Men vi har kommit varandra så nära och hon har bott här i snart fem år så jag ser henne som min syster. Vi är ganska lika i sättet, men många tycker vi är lika i utseendet också. Det är så roligt då folk frågar om vi är syskon och man inte orkar dra hela historien och säger bara ja. Sen dom ba: "det syns, ni är lika!" Man ba: jaha.... Men vi pratar också om allt med varandra och jag älskar när vi bara är allmänt fula och störda. Helt underbart är det! Anja är grym på att lyssna och ge råd. Alltid lika lätt att prata med henne.

Pernilla: Pernilla är inte heller min riktiga syster utan hon flyttade till oss när hon skulle börja nian och flyttade när hon hade gått ut gymnasiet. Men hon är också som min riktiga syster. När hon bodde hos oss var det kladdkaka varje kväll som gällde! Jag förstår inte att vi inte blev riktigt jävla feta faktiskt. Men Pernilla är helt underbar och så sjukt stark. Vi träffas inte så ofta nu för tiden, men det händer att jag ibland går och hälsar på henne och sånt och det är sjukt hur mycket jag saknar henne! Vi måste se till att träffas oftare!

Hannan: Min halvsyster, samma mamma men inte samma pappa. Som dom flesta vet så blev hon kidnappad när hon var runt två och kom tillbaka när hon var 15,16 tror jag det var. Det stor överallt i tidningarna och sånt så vill ni veta nåt om det får ni väl försöka leta på internet. Men iaf, jag fick träffa henne för första gången då. Det var ganska känslomässigt men det var kul att träffa henne. Vi är faktiskt ganska lika, jag, Jessica och Hannan. Hon är jätte fin, både utseendet och det lilla jag lärde känna henne. Jag har inte så mycket mer att säga tror jag.